Viktoria recenserar - En folkefiende

Okej, jag måste börja med att erkänna. Jag älskar Alexander Mørk-Eidem  Typ på den nivån att jag vill gifta mig med karln. Det var den inställningen jag gick på teater med, ca: 5 dagar före premiär. Precis innan jag flyttade till Stockholm såg jag Sex roller söker en författare, bearbetad och regisserad av denne man. Det är nog fortfarande det absolut bästa jag sett på en Stockholmsscen. Strax därefter kommer Lycka, en hysterisk föreställning på 4,5 timmar. Gissa regissör?

Först måste vi vara ärliga. En folkefiende är en rätt tråkig pjäs. Sjukt tråkig faktiskt. En man blir sur på kommunens badhus, kommer fram till att det är dåligt och skickar in en protest. Hans syster, som är kommunalråd, hamnar då i skiten. Sen är alla bittra och arga, pjäsen igenom. Nu har jag visserligen inte läst originalet, och kanske är det annorlunda. Känner jag denne regissör rätt är det mycket möjligt. Men kvällens uppsättning av En folkefiende handlade om just detta.

Summa summarum, hade pjäsen spelats rätt upp och ned hade jag blivit uttråkad och arg. Tack och lov var så inte fallet. Den spelades upp a la Mørk-Eidem. Vi snackar alltså metateater gånger 100,  publikinteraktion (handuppräckningar!), samhällskritik,  ett uns av kulturkritik riktat mot vår kära Stadsteater (förlåt, Kulturhuset Stadsteatern) och givetvis en stor dos av humor. 3,5 timme höll det på och jag njöt.

Det är svårt att förklara denna speciella uppsättning, men jag kan ändå försöka ge några smakprov, extremt fritt citerat av mig. Jag ber om ursäkt för alla felaktigheter, tro mig. De finns.

Alla skådespelare har fått behålla sina förnamn. Praktiskt. Vid ett tillfälle upptäcker karaktären Jörgen sufflören, och börjar ifrågasätta hela teaterillussionen.
"Finns allt jag säger med där?"
"Ja."
"Verkligen allt. Det här också?"
"Ja."
"Men om jag tar dina papper då?" Jörgen tar alla papper.
"Vänta, jag behöver den där. Jag har ju skitmycket text!", skriker huvudkaraktären Leif.
"Okej då. Men om jag tar hans glasögon då? Titta, nu har jag hans glasögon!".

Jörgen meddelade också, när det efter ca: 2 timmar var dags för paus, att det inte skulle bli en sån där vanlig pling i klockanpaus, utan han skulle bjuda på lite musik också fick man komma och gå lite som man ville. För att pausen inte skulle dra ut alltför långt på tiden kom Leif ut i foajen efter en stund och tvingade in alla igen.

Ett alltför aktuellt tema stod karaktären Peter för, som var oerhört aggresiv med hakkors på ryggen.
"Är du verkligen nazist?"
"Nä, jag är nationalsocialist".

Och i slutet, när alla karaktärer drar sin epilog.
"Själv sitter jag i riksdagen."

Oerhört obehagligt, och sant.

Så dagens tips, gå och se! Nu med detsamma. Eller, tja. Ni kan ju vänta till premiären. Men sen så!