Den uppmärksamme har märkt att det var länge sedan det recenserades teater på den här bloggen. Det ber jag om ursäkt för. Jag har helt enkelt inte haft tid att gå och se någonting. Istället har jag sett Evita på jobbet ca: 25 gånger. Det gäller att prioritera. Dessutom har jag haft fullt upp med att äta och recensera glass, som ni kanske märkt. (Fler glassrecensioner kommer också, jag är i Sundsvall och har utnyttjat det faktum att föräldrarna har frys).
Så, teater var det alltså. Soppteater. Minus soppa. Det brukar bli så när jag ser soppteater. Ni behöver dock inte oroa er, jag är övertygad om att det kommer att serveras soppa om ni bestämmer er för att gå och se detta. Det ligger ju trots allt lite i den här teaterformens natur.
Orfeus och Eurydike var alltså pjäsen för dagen, omarbetad till 60 minuter musikal. Det är samma gäng som i den fabulösa uppsättningen "Den allvarsamma leken", bara det en anledning att gå och se. Jag fick snabbkolla wikipedia innan för att uppdatera mig om handlingen, vilket jag dock inte behövt eftersom det hela inleddes med en snabbgenomgång av just den. Pedagogiskt och bra. Ganska så snabbt kommer det fram att det hela är en moderniserad version av myten, där Eurydike kommer från Karlstad, Orfeus heter Lundin i efternamn och Hades är en flitig instagrammare. Jag blev först lite skeptisk, men räds ej! Det var snyggt gjort och gav föreställningen ett lyft. Det hela gick ändå åt helvete (ordvits...), eftersom Orfeus är dum i huvudet. En regel fick han, TITTA ALDRIG BAKÅT FÖR GUDS SKULL! Men ja, han fick faktiskt skylla sig själv lite.
Scenografin bestod av ett stycke piano och en enorm videoskärm där det hela tiden projekterades filmer som hjälpte handlingen framåt. Tänk videoinstallation på Moderna museet. Det här var dock det första publikrepet och projektorn var lite trött. Det var faktiskt ganska så mycket som gick fel, vilket är det charmiga med att springa på publikrep. Vid ett tillfälle blev det exempelvis tyst, och en liten röst från främre borden på Soppteatern hördes "Det ska komma ett rim här, men jag har inte riktigt skrivit det än". Författaren alltså. Annars var det lite omtagningar här och där, men i slutet pustade skådespelarna ut och konstaterade att de åtminstone tog sig igenom allt. Tummen upp!
Och till sist, det som gör att man bör lämna allt man har för händerna och genast springa till Stadsteatern (eller tja, det kan ju vara klokt att kolla att pjäsen spelas först...), MUSIKEN! Det är som att de har hittat på en egen genre, på gränsen till folkmusik, där allt bara är så vackert och teatraliskt. Stämsång i sin allra bästa form, ackompanjerat av piano och cello. Jag är så såld att jag saknar ord, men ändå har kraft nog att kräva en cd-skiva. Nu direkt!
.jpg)
