Premiärkoma

Idag är jag så där trött som man bara är om man har haft premiär på en teater med 1100 platser, och om man dessutom bjudit alla dessa människor på champagne samt tagit emot ungefär 70 000 blommor. Så trött är jag.

Champagne alltså. Till alla. Vilket innebar extremt många glas att ta reda på i den alldeles för korta första akten. Men vi fixade det, trots lite kras. Guldstjärna till oss.

Och blommor. Herregud. Jag har drömt mardrömmar om källare fulla med blombuketter i natt. För så var det. Fruktansvärda mängder som vi bar fram och tillbaka, ner i källaren, upp från källaren (även kallat vårt personalrum), in bakom scen, upp på scen. Två av mina kollegor gjorde ett helt fantastiskt jobb med att sortera allt och trots ett litet missöde i slutet (trappor som plötsligt inte fanns) gick det bra.

Sen skålade vi i bubbel och fortsatte med en egen liten premiärfest på Mcdonalds. Fint ska det va.

(De första recensionerna har förresten kommit, Expressen skriver fint och Aftonbladet behöver ni inte läsa. Som jag anade, blandade åsikter.)

Dags för storpremiär!

Idag blir det ett kort inlägg. Jag ska nämligen snart åka till jobbet. Det är dags för premiär av Evita. Det innebär massor att göra. Bland annat kommer det att bjudas på champagne och fotas kändisar. Helt normalt alltså. Men det ska bli kul! Jag tänker inte avslöja vad jag tycker om föreställningen, det är lite svårt att vara objektiv/opartisk (jag vill ju gärna att det ska komma jättemycket folk så att det ska vara föreställning varje dag = mycket pengar till mig) men det ska bli väldigt spännande att läsa recensionerna imorgon.

Annars då? Mycket att göra, jag flyttar ju som bekant på onsdag. Fruktansvärt ofrivilligt och onödigt. Har glömt bort att jag skulle skriva ett bittert inlägg om det, kommer kanske senare. Tills dess flyttpackar jag. Jobbigt och dumt. Har säkert 1000 saker jag hellre skulle göra. Men, säger kanske ni, är det inte alltid lite roligt att flytta eftersom det ofta leder till något bättre? HAHA, jag flyttar till en exakt likadan lägenhet några hundra meter ner. Det enda som händer är att jag byter busshållsplats. Dum flytt.

Aja, nu ska jag klä på mig galastrassen och åka till jobbet. Typ.

Viktoria recenserar - Måsen

Nu är det premiärtider! Det innebär att jag får möjlighet att springa på teater dagarna i ända. Inte mig emot. Den här gången var det dags för Kungliga dramatiska teaterns stora scen och ett publikrep av Måsen, premiär på fredag.

Måsen är en av de få riktigt klassiska pjäser som jag varken sett eller läst (och då har jag ändå ganska så många poäng teatervetenskap i ryggen!) men jag inbillade mig att det skulle handla om en mås. En rysk en. Vilket stämde, tillsammans med ett gäng karaktärer som verkade kring måsen. Sen sköt en av dem ihjäl den men pjäsen fortsatte ändå som om inget hade hänt. I slutet var den uppstoppad och sen sköt han som hade skjutit ihjäl måsen ihjäl sig själv också. Han blev dock inte uppstoppad.

Det var helt enkelt en pjäs om elände, alla karaktärer var genuint olyckliga men spelade glada. Förutom han som sköt sig, han visade ganska tydligt att han hela tiden var ledsen i själen. Tänk bara på den stackars måsen som fick offra sitt liv för att han plötsligt fick ett infall att panga lite! Alla var olyckligt kära, vissa gjorde något åt det (typ rymde med sin älskare för att sedan komma tillbaka, ännu olyckligare) och vissa surade bara och gifte sig med någon annan och fick en massa barn. Huvudsaken var att ingen var nöjd. I slutet klädde Konstantin (den väldigt deprimerade killen) av sig in på bara kroppen. Det var trevligt. Sen förstod jag inte riktigt varför det egentligen var nödvändigt, men det är en annan fråga.

Hur var uppsättningen då? Jodå, på det stora hela gillade jag den. Det kändes inte så ryskt som en rysk pjäs kan kännas (jaa, alltså. Ni vet, när allting bara känns sådär fruktansvärt ryskt. Så kändes det inte) och det var intressant att klädstilen plötsligt bytte tidsepok i aktbytet. Scenografin var stundtals riktigt läcker, andra gånger lite tråkigare. Stina Ekblad var toppen i rollen som den berömda mamman som, vad jag förstod av mina bänkgrannar, brukar få mer uppmärksamhet i andra uppsättningar. Christoffer Svensson var bra som ledsen kille men jag skulle önska att man slutar typecasta honom till ALLA unga pojkroller på Dramaten. Det är Romeo, Robert i Utvandrarna, det ena barnet i Den girige osv. Jag tror att han kan mer än det, så ge karln en chans! Männen var okej men ingen som utmärkte sig speciellt. Rebecka Hemse var nästan jobbigt passiv men gjorde det ändå bra.

Summa summarum: Jag är nöjd.

Viktoria recenserar: Hellsingland - en vuxen-vers-ion

Eftersom jag översköljdes av klagobrev efter recensionen av en föreställning med ett bäst före datum (eller nä, det gjorde jag ju faktiskt inte. Jag är besviken på er.) kommer här en föreställning som inte ens har haft premiär. Nu ligger jag i framkant!

Det var dags för soppteater igen, samma lokal, samma aktörer ( minus några stycken. Faktum är att det bara var två kvar. Fredrik Meyer och Albin Flinkas) men nu utan soppa och kaka. Herregud, hur skulle det gå? Temat var texter av Lennart Hellsing och på scen fanns ett piano som användes flitigt.

Min relation till Lennart Hellsing är faktiskt inte så väldigt stor. Förutom att jag köpte hans bok Visor och ramsor i Hellsingland till min systerson när han döptes, och det fanns en cd-skiva till, som min syster givetvis "råkade" lägga över på min ipod. När det nu skulle bjudas på en vuxen-
vers-ion av Hellsings texter måste jag erkänna att jag blev lite tveksam. Jag tänkte att man letat rätt på några obskyra, ack så obarnvänliga, texter. Hellsingsnusk helt enkelt. Så var inte fallet. Tur det.

Istället var det små faktaspäckade sånger och texter om skor, filosofi, kaktusar, tid, tal till ungdomen. Ja, alltså det mesta man kan fundera kring. Allt presenterades pedagogiskt och kategoriskt på en stor skärm som också blandade verklighetsbilder med Hellsingillustrerade. Genialiskt. Musiken var fin, grabbarna var duktiga och texterna var fyndiga. Jag var nöjd. Mycket nöjd till och med. Dessutom var det en hel dag till premiär, det är eoner i soppteatervärlden som herrarna uttryckte sig. För ett genrep var det, allting flöt inte på som en vårbäck. Men det var bara charmigt. Som när det ringde en telefon och allting stannade upp, eller när en högtalare på scenen började spraka, eller när texten glömdes bort, eller när Fredrik bestämt menade att Albin skulle stå på sidan av scenen på sitt kryss samtidigt som Albin menade att han bara skulle trumma lite först. Som sagt, det var ett genrep. En hel dag till premiär!

Så, är det här något jag rekommenderar? Yes.

(Tillägg: Herr Hellsing har tydligen skrivit Spaniensången. Ni vet den där "Spanien, är ett land, där man dansar tango..." Alltså den enda sång alla svenskar kan spela på blockflöjt. Det borde bli vår nationalsång. Det vore inte alls konstigt...)

Historien om vattenkokarna

Ibland får jag för mig att bjuda hem människor. Dum idé. Människor som jag uppmanar att känna sig som hemma. Jättedumt. Människor som tar sig friheter och tänker, "Hmm, kanske ska man koka lite te?". Människor som tyvärr inte riktigt lärt sig hur man använder vattenkokare på ett säkert sätt.

Jag har haft tre vattenkokare i mitt liv, två bra och en dålig. Ni kanske anar vilken jag idag är tvingad att använda.

Vattenkokare nummer 1:
En fin kamrat som jag fick i födelsedagspresent av min mormor i samband med att jag blev vuxen och skulle flytta hemifrån. Mycket trevlig. Den fick följa med till min allra första lägenhet, den med panoramahavsutsikt. En dag bjöd jag hem min syster på besök. Dumt. När hon hade åkt var jag en vattenkokare fattigare.

Vattenkokare nummer 2:
Eftersom jag gillar te fick jag snabbt köpa en ny vattenkokare. Jag vill minnas att den var rätt dyr. Och helt hopplös! Det tar lång tid att koka upp, den blir farligt varm och den rymmer en halv kopp te. Jag blev helt enkelt tvungen att komplettera med en ny vattenkokare, det gick ju inte att leva ett normalt liv annars.

Vattenkokare nummer 3:
Mitt bästa fynd någonsin. Jag vill minnas att den kostade 49 kr. Eller kanske 99... Huvudsaken är att det var superrea på Claes Ohlsson och jag blev glad och nöjd. Den rymde jättemycket vatten, var snabb och blev inte farligt varm. Vad mer kunde jag önska? I helgen bjöd jag hem mamma. Hon skulle känna sig som hemma och bestämde sig för att koka saker. På spisen. Med vattenkokaren ståendes på den varma plattan. Dumt. Den smälte. Jättemycket. Också väldigt dålig tajming eftersom jag snart ska ha besiktning på lägenheten och det kan bli dyrt att ha en vattenkokare i plast fastsmält på spisplattan. Tur att fixarvicky äntligen lyckats få bort all plast. Men vattenkokaren, han är död. Trist.

Vad har jag nu lärt mig? Jo, att man måste genomgå någon slags test innan man kommer och hälsar på. Ett praktiskt och teoretiskt prov i den svåra konsten i att använda en vattenkokare. Först när man klarat detta är man välkommen. Så jobbar jag.

Så här såg han ut, min senaste vän. Jag saknar dig så!

Boktjuven

 

När jag tog mitt pick och pack och flyttade till Gotland för 4,5 år sedan köpte jag med mig en bok som flyttlektyr. Jag tänkte att den skulle vara lite upplyftande, för att förbereda mig på det nya ljuva vuxenlivet. Jag valde Boktjuven av Markus Zusak. Det var ingen glad bok. Inte alls. Förmodligen den värsta bok jag någonsin läst. Och då fann jag den ändå på barn och ungdomshyllan på Bokia i Sundsvall. Där hade något helt klart gått fel. Men oj, vilken bra bok! Så vacker och så fruktansvärd.

Bokens berättare är döden och huvudfokus ligger på åren kring andra världskriget och den lilla flickan Liesel som tvingas lämna sin mamma för att bo hos fosterföräldrar i en liten tysk stad. För att ta eländet lite längre dör hennes bror på vägen dit. Liesel har en outgrundlig besatthet av att stjäla böcker, böcker som hon till en början inte ens kan läsa. Hon får en trevlig familj, en kompis, gömmer en jude och träffar en tant som har ett bibliotek. Så långt är allt toppen. Synd att det är världskrig samtidigt. Synd att Hitler och hans gäng är dumma i huvudet. Synd att allting går åt helvete.

När jag fyllde år i helgen fick jag ett mail från Hemmakväll. Hurra, du får en gratis hyrfilm! Jippie tänkte jag och hyrde det trevligaste och festligaste jag kunde komma på. Filmversionen av tidigare nämnda bok. Jag har nu sett den och kombinationen storförkylning och storgrinande i filmens slutskede är inte att rekommendera. Usch och fy så hemsk. Men bra. Framför allt viktig. I dessa tider har vi en tendens att glömma vad som ledde fram till andra världskriget. Det är lätt att missa att samma tendenser finns idag, att man beskyller vissa grupper i samhället för allt elände. Att vi ska sätta oss själva främst, att vi måste ta hand om vårt eget land innan vi kan hjälpa andra. Att vi ska sträva efter att bevara Sverige svenskt.

Ni hör själva hur det låter. Gör om, gör rätt. Vi vet hur illa det kan gå om man inte öppnar ögonen och ser bakom den fina fasaden, bakom löftena.

Den positiva bloggen

Min syster klagade på två saker idag. Nr. 1 var att jag bloggade för lite. Där håller jag inte med. Nr. 2 var att jag är för sur och bitter. Där kan jag hålla med. Lite. Därför lovade jag henne ett positivt blogginlägg. Hurra!

Den första positiva saken ligger i att Göta sätter igång på lördag. Nu har jag haft på tok för många lediga helger, det är ju inte okej. Kul med ny musikal, trist att den är kortare vilket betyder att jag blir fattigare. Vi hade personalmöte idag och det är mycket nytt folk. Kul med förnyelse! Däremot kommer jag att sakna många. Jaja, det blir nog bra det här.

Positiva sak nummer två var teatern jag såg i måndags, Kvinna känn din kropp. Recension kommer så fort jag orkar få ihop den. Idag hade jag massor av biljetter till Chicago på Stadsteatern, en föreställning jag verkligen vill se. Kul för dem som kunde gå, mer trist för mig som var fast på Göta. Jag hade istället tänkt se genrepet, som brukar gå för halva priset, men tji fick jag. Fullt pris var det, trots att föreställningen inte ska räknas som "klar". Nä, det får bli en riktig föreställning lite senare i höst.

Nummer tre. Nä. Nu blev det tomt. Jag kommer helt enkelt inte på något.

Eftersom jag har varit så duktig med den positiva tonen i inlägget nu så tillåter jag mig själv att gnälla lite.
1. Jag är förkyld. Det är hemskt. Dessutom måste jag upp tidigt imorgon och jobba. Dumt.
2. Jag är arg på sssb (hyresvärdarna). Mer om det kommer senare.
3. Jag hatar Sverigedemokraterna. Usch!
4. Jag måste gå och lägga mig nu. Eftersom jag ska upp tidigt och jobba. Trots att jag är sjuk.
5. Jag har ingen ledig helg förrän till jul. Otrevligt.
6. Jag skypade med min systerson igår, som direkt började skrika efter "mommo" så fort han såg mig. Han vägrade inse att det bara var jag. Vi fick lägga på.

Viktoria recenserar - Valhänt, en revy bäst före 14/9

Jag vill börja med att säga förlåt. Det är elakt att skriva en recension av en föreställning som marknadsför sig med "bäst före 14/9", på kvällen detta datum. Synd för er.

Men jag hann att se detta trevliga spektakel. Förutsättningarna var enkla, det bjöds på ett stycke soppa (en sötpotatisvariant, mycket god men den hade gärna fått vara lite varmare), fem stycken sångglada skådespelare och ett stort antal sketcher med valtema. Allt detta under en timme. Som hittat!

Som konferencier hade vi Albin Flinkas, nej förlåt, Gudrun Schyman. Eller vänta, nu blev jag osäker. Var det Conchita Wurst? Eller Gudrun Schyman som hade klätt ut sig till soppteaterns konstnärliga ledare Albin Flinkas, som i sin tur påminde väldigt mycket om eurovisionvinnaren. Nåja, det är nog inte så viktigt. Det väsentliga är att han åt upp min kaka! Min kaka som jag hade sparat en stund, för att inte störa föreställningen eftersom jag och min mor satt precis vid scenkanten. Den åt han upp! Eller hon. Eller hen kanske jag ska säga. Som sagt, något oklart.

Utöver denna oerhört världsviktiga händelse var det ett flertal politikerimitationer, de flesta väldigt klockrena. Minnen från Jimmie Åkessons barndom, med den ständiga rädslan för att det där otäckt okända skulle dyka upp i den småländska byn. De där som bara pratade om fiskekörka (ja, alltså den religion som upphöjer fiskarna till det gudomliga) och hette Glenn. De läskiga typerna. Som kan komma och köra på en stackars småländsk pojke om han inte aktar sig och bär reflex. Sådana minnen. Vi fick också möta Jan Björklund som skulle ta körkort och som givetvis också ville passa på att göra om hela körskolan från grunden. Bara en elev på en lärarledd lektion?! Skulle man direkt omsätta kunskaperna i praktiken efter avslutad utbildning?! Ja, det gick ju inte för sig. Tur att Janne B finns.

Också var det lite socialrealism, ett vanligt begrepp i valtider. Det där som också är en teatergenre där vi hittar bland andra Lars Norén. Det bjöds således på en deppig kortpjäs med Jan B, Annie L, Fredrik R och Göran H. Det är inte lätt att vara partiledare.

Sedan blev det allvar på riktigt. Vanna Rosenberg sjöng så vackert och gripande om hur de bruna färgerna åter börjar synas i Europa. Att ingenting annan spelar någon roll så länge dessa visar sig. Hon grät, vi grät och förhoppningsvis gick vi alla till vallokalen idag för att göra allt för att dessa färger inte ska ges ytterligare möjlighet att utvecklas.

Till sist sjöng Gudrun, eller Albin, eller nu var det nog faktiskt Conchita Wurst. Tror jag.  Han/hon/hen bad om ursäkt för att min kaka åts upp (ursäkten godtogs) och vi gick hem.

Behöver jag avsluta den här recensionen med att säga att det var bra? Att ni borde se den? Att det dessvärre är försent eftersom bäst före datumet snart passerats? Trist.

Viktoria recenserar - Livet är en schlager

Eftersom jag jämt och ständigt är iväg på olika teaterbestyr kommer här en ny bloggkategori: Viktoria recenserar. För att dra igång med pompa och står börjar jag med en dagsaktuell recension av den musikal jag såg premiären av igår - Livet är en schlager.

Jag gillar ju musikal. Och jag gillar Helen Sjöholm (eftersom hon är från Sundsvall!). Och Jonas Gardell. Detta innebär att jag inte är så svårflörtad när dessa två kombineras i en musikal. Däremot är jag inte så överförtjust i schlager, men den lilla petitessen kan jag leva med. Så helhetsmässigt tycker jag att det här är bra. Slut på recensionen.








NÄ! Jag har mer att säga.

Okej, nr 1. Om man har två superartister så är det klokt att ge dessa en massa bra låtar att sjunga. Detta har Gardell och Kempe lyckats med, nästan. Det ekar nästan helt tomt i första akten, speciellt från den skönsjungande Sundsvallstösen. Det klingar väldigt mycket dansband om de få låtar som hon får framföra under musikalens första två (!) timmar. Dumt. Jöback har det lite bättre, han får både göra häftigt shownummer med biltema och en riktig schlagerballad som stundtals får håren att resa sig. Tummen upp för dessa. I musikalens sista 30 minuter öser istället Herr regissör och Herr kompositör helt fantastiska sångnummer över oss. Det är en vacker duett mellan syskonen, det framförs en helt otroligt fin sång om hur dumt det var av Mona att ljuga om den där lilla grejen om att hon typ inte skrivit låten hon ska tävla med, och som leder till att hon och David nästan missar hela festivalen (det är en ganska lång sång...) och i slutändan drar hon av "Aldrig ska jag sluta älska dig" på ett sätt som får hela Cirkus att tappa andan.

Nr 2. Tiden går väldigt fort men ack så lång den är! 3 timmar och 25 minuter, det är mycket för en premiärpublik som blivit bjuden i champagne i insläppet. Det är också mycket med tanke på att filmen är hälften så lång. Man har helt enkelt tagit manuset från filmen, lagt på ett helt gäng sånger, och konstaterat att man skapat en väldigt lång föreställning. Dumt. Sångerna fungerar som onödiga (men ofta trallvänliga, vackra och häftiga!) komplement till en text där allting redan sagts. Ibland kan saker sägas med sång istället för dialog, enbart.

Nr 3. Stundtals blir det lite överdrivet. Överspel kan vara befogat, men man måste göra det snyggt. Tyvärr Måns Möller, du är grym i publikinteraktionen men i spelscenerna blir det lite väl mycket. Också Frida Westerdahl lider lite av detta, men där ligger det inte i hennes rolltolkning (som är grym) utan att det blir lite för mycket av det goda. Ta bort några scener, det är inte farligt. Johan Glans är fantastisk, den lilla kupletten om hur han träffade Mona är så innehållslös men samtidigt genialisk. Dock gäller samma här, stryk lite så blir de scener som blir kvar betydligt bättre. Då får man inte möjligheten att ledsna.

Nr 4. Nu är vi i slutet av recensionen. Jag har inte mycket mer att komma med. När Helen Sjöholm sjunger i slutet blir jag lycklig i själen och det måste ge ett bra betyg. Trots att jag vill gå fram med den röda pennan i manuset. Dessutom gillar jag Peter Jöback, som jag tycker är väldigt övertygande i en svår roll, som kan mäta sig med Björn Kjellman (och det är inte lätt!). Och Jonas Helgesson är fantastiskt fin. Jag mötte honom i våras och han är supercool. Att som cp-skadad spela en väldigt övertygande roll om en kille som också är cp-skadad, låter kanske inte så svårt men oj vad fint han gör det. Att han dessutom "spelade över" ger en extra udd, och en ännu större anledning till eloge. Jonas, musikal är nog din grej ändå!

Sista halvtimmen får en femma i betyg, första akten en trea. Jag vet inte riktigt vad det ger för slutbetyg, det är nog inte så viktigt. Huvudsaken är att det var bra. Trots vissa svagheter. Gå och se!

 

 

Premiär!

Idag är det dags för storslagen premiär på Cirkus. Jag investerade i två biljetter för fruktansvärt länge sedan eftersom min mor länge lagt fram en önskan om att få gå på någon premiär. Jag slog två flugor i en smäll och hittade en musikal som  hade premiär två dagar innan min födelsedag - bäddat för födelsedagskalas. Nu har jag dock börjat fundera på om det egentligen var en sådan bra idé.

På premiärer kan det hända att det finns kändisar. Detta har jag, luttrad efter några år på Göta, inga problem med. Annat är det med min moder, nedkommen från Sundsvall där det i stort sett bara finns en kändis (Kjell Lönnå, också granne till farmor och farfar, alltså inte så spännande), som höjt upp den här möjligheten att kanske få se en kändis till skyarna. Så mycket att jag börjar bli orolig på riktigt. För hur hon kommer att bete sig om det dyker upp något bekant ansikte.

Av någon underlig anledning har hon fått för sig att just Lasse Berghagen kommer att dyka upp på föreställningen. Och inte bara dyka upp, nä, han ska tydligen sitta bredvid henne (eller framför, något hon bävar för eftersom karln är minst två meter lång). Jag är något tveksam. Tyvärr har hon lyckats få igenom att hon ska få prata med honom om det nu är så att de sitter bredvid varandra, typ "Hahaha, jag sa till min dotter att jag skulle få se dig här!". Så Lasse, om du läser detta, spring! Eller säg hej, hon är inte farlig. Ganska så trevlig faktiskt. Jag tror att kvällen blir väldigt trevlig, att musikalen är bra (tja, jag har ju redan sett den) och att det bjuds på champagne. Det är ju ändå partaj.

En gång foajévärd, alltid foajévärd

Den här veckan har jag roat mig med att leka biljettkassa. Det innebär att jag har fixat jättemånga biljetter till en musikal och sedan har jag delat ut dessa till personer som ville ha. Allt detta efter ett strikt regelverk som innebär att många tyvärr blev utan, men i slutändan tror jag att de flesta var väldigt nöjda. Dessa biljetter kostar nämligen väldigt mycket och nu var det gratis. Tummen upp för det. För att lyckas med detta har jag suttit och gjort upp scheman, sett vilka som vill ha med en vän, när de anmälde sig och huruvida de vill gå även om inte vännen får följa med. Jag har således fått trolla med knäna för att få ihop det hela. Nu är alla föreställningar slut och jag lyckades få till det. Idag delade jag exempelvis ut 16 av mina 15 biljetter. Som sagt, trolleri. Och då var det dessutom en som inte dök upp.

En annan sak som jag snabbt upptäckte i mitt biljettutdelande var hur lätt jag tar på mig rollen som foajévärd. Det finns tydligen inom mig. Jag jobbar ju inte alls på den aktuella teatern men det kan hända att jag råkade hjälpa till lite när förbipasserande besökare undrade saker. Typ hur lång föreställningen var, var biljettkassan fanns, vad biljetterna kostade. Som sagt, sådan information som foajévärdarna har koll på. Jag är osäker på om det är okej att sno ett jobb bara sådär. Jag var lite orolig över att någon skulle komma på mig, och typ slänga ut mig. Men det gjorde ingen. Tur det.

Imorgon vankas det premiär för denna musikal. Då ska jag gå. Om jag fortfarande är välkommen dvs. För att värma upp har jag sett den två gånger. Den var väldigt bra och jag trallar lite väl mycket på musiken, där just de låtar som satt sig på hjärnan ligger jobbigt nära dansbandsgenren. Det kan lätt bli lite klämkäckt. Men som sagt, jag tycker att den var bra och det ska bli kul med premiär. Om det inte bjuds på rosa champagne och cupcakes blir jag ledsen och besviken, för det bjöd vi minsann på när Göta hade Priscillapremiär. Men jag är inte kräsen, en sketen liten chokladboll går också bra. Så länge jag inte blir utslängd är jag nöjd!

Hemgång och ny hälsovecka!

Jag har som bekant varit i Sundsvall den här helgen. Mycket trevligt! Också sista möjligheten att åka hem över en helg innan Göta drar igång. Nästa helg fyller jag år och sedan är första genrepet den 20:e. Så jag passade liksom på. Vi har kört på i 180 för att hinna med allt roligt, kräftkalas, bio, tacofest och grillkväll. Mycket trevligt. Jag har dessutom startat min nya karriär som pralinmakare och har hunnit med 4 olika sorter. Det ni!

Hälsoveckan spårade dock ur. Lifesum för en halv poäng av 5 möjliga. Trevligt koncept men fruktansvärt jobbigt att hålla efter. Dessutom kan jag tänka mig att det kan vara dumt i längden att hålla koll på exakt vad man äter hela tiden. Känns som att det är bäddat för ätstörningar. Att älgtårta inte fanns med bland de valbara livsmedlen är också en stor orsak till det dåliga betyget.

Nästa vecka kombinerar vi två hälsosamma saker, frukt och godis! Regel nr. 1 är att det måste ätas minst en frukt om dagen. Gärna något spännande. Regel nr. 2 är att godis/sötsaker enbart får ätas max en gång om dagen. Det gäller således att hushålla med resurserna. Lördag den 13/9 är ett stort undantag då jag planerar att äta tårta minst 2 gånger. Det tycker jag är okej.

Nästa vecka blir det också en överdos av Livet är en schlager. Imorgon ska jag se publikrepet, tis-ons ska jag dela ut biljetter till publikrepen och på torsdag ska jag och min mor gå på premiären. Det blir fint.

Bio och älgkalas

Idag tog jag chansen och såg en film jag länge längtat efter: Kalas Alfons Åberg. Filmen visades på Filmstaden i Sundsvall och för att det inte skulle se alltför underligt ut när Viktoria 23 år äntrade knattebion tog jag med mig en kompis. Adam 2,5 år fick göra sitt livs första biobesök. Vi ger båda filmen 5 st ostbollar (det obligatoriska biosnacket, också det får högt betyg) och lämnade bion med mersmak. Ute i foajén väntande Adams mamma och lillasyster. De gav inte upplevelsen en femma. Tydligen är det mycket tråkigare att sitta utanför en bio 40 minuter än inne i salongen. Tur att vi hade några som testade det också.

Efter bion var vi sugna på att gå på kalas. Vi bjöd således in oss på tacofest hemma hos mamma och pappa, där pappa lämpligt nog fyllde år. Eftersom det är oartigt att kalasa utan att ge födelsedagsbarnet något bestämde sig jag och Adam för att göra en tårta. Pappa gillar älgar och skog vilket fick genomsyra vårt konstverk. Vi var dock lite oeniga om propositionerna på ingredienserna. Jag tycke att det kanske räckte med exempelvis 1 msk kakao men min bagarkollega tjatade hela tiden om "mer mer". Tårtan blev ändå väldigt god och festen lyckad. En fin dag helt enkelt.

Tårta med älgar och träd. 

Kräftkalas!

Idag har familjen Hård haft Kräftkalas. För att göra det lite fint pyntade vi med denna kräfta. Jag och Sofia tyckte att den skulle sitta i något tak, typ över bordet. Adam tyckte att grinden vid trappan behövde lite dekoration. Vi hade inte så mycket att säga till om. "Den är min" var hans motivering.

Sen åt vi kräftor. Givetvis iklädda hattar, annars är det ju inte kalas. Jag, mamma och mormor var lyriska, resten av sällskapet var lite mer reserverade gällande skaldjursutbudet. Men västerbottenpajen systrarna Hård slängt ihop under dagen gick hem hos alla! Dagen till ära hade jag och Sofia köpt nya tröjor med texten "Part time unicorn" och en bild på en bulldog med enhörningshorn. Vi var mycket nöjda. 

Sen åt vi efterrätt. Minibuffe som jag tillagat med två olika sorters praliner (Skal av mörk choklad med pannacottafyllning/kindermaxitryffel), vaniljpannacotta/daimpannacotta med hallonspegel samt ugglecupcakes. Lilla herr Hård högg glatt in på de sistnämnda.

Jag lovar, jag lever.

Fick en kommentar som undrade om den nya hälsoveckan inneburit att jag dött, och att det således var en dum diet jag börjat med. Så nä, jag är inte död. Däremot mycket upptagen. Dessutom är tar Lifesum supermycket tid i anspråk eftersom man måste skriva in allt man äter. Dumt. Jag skippade således appen helt idag eftersom jag haft så mycket annat på agendan. Jag har mest ätit godis idag och det är väl inte sådär toppen näringsmässigt, det behöver jag ingen app som säger. Men men, imorgon tar vi nya tag. Det blir en lugn dag. Verkligen. Ska bara jobba några timmar, åka fram och tillbaka över halva stan för att mystery shoppa samt svänga förbi hemma för att hämta resväskan innan jag åker till Sundsvall. Som sagt, en fruktansvärt lugn dag.

Igår hade jag också fullt upp. Jobb på morgonen följdes av trevlig teater på kvällen. Det bjöds på Karl Gerhard på Stadsteatern och den var bra. Mycket musik och Rikard Wolff var föreställningens självskrivna stjärna. Jag spår att den snart kommer att sättas upp på Stora scen. Sanna mina ord.

Idag har jag jobbat, mystery shoppat och varit på kurs. Panini börjar med en middagslösning imorgon och då är det en fördel att personalen har lite koll på det hela. Därför var jag på kurs. Jag tror att det blir väldigt spännande, Panini har en tendens att laga bra mat med omtanke om natur och kropp vilket aldrig kan gå fel.