Eller nä, te var det visst. Med en viss ton av rökighet. Nästan samma.
Idag har jag äntligen förenats med min kalender och vi befinner oss nu på samma ort, Sundsvall närmare bestämt. Mycket trevligt. Jag har dessutom fått hänga med mina fina, men ack så förkylda, syskonbarn. Tyvärr har jag också följt rapporteringen från riksdagen... Herregud, säger jag bara. Nu står vi inför ett läge där alla skyller på alla, ingen tar ansvar, och Sverigedemokraterna gottar sig i allt. För att citera partiets Mattias Karlsson i Aftonbladet:
- Jag ser det här som en folkomröstning för eller emot ökad invandring.
Hur ser du på att det här kommer att kosta Sverige upp mot en halv miljard kronor?
– Demokrati ska få kosta pengar och det är ändå ett billigt i jämförelse med ökad invandring som Stefan Löfven förespråkar, hävdar Karlsson.
Det är alltså den sitsen vi sitter i nu. Hurra.
Men som sagt, jag behövde dränka mina sorger i något och te var det som fanns närmst till hands. Idag var det dags för Källingblandning, en sort som presenteras som något man antingen hatar eller älskar.
Jag är för.
Smakrikt och annorlunda. Inte helt fel. Jag har dessutom testat den här sortens te förut, då tillsammans med Earl grey. Det fungerade ypperligt. För att få ytterligare en åsikt i den här frågan kollade jag med min far, whiskeykännaren, om teet var godkänt. För det första vägrade han att smaka, för det andra hävdade han att det luktade gammal häst. När jag la fram rökigheten kunde han medge att den kanske fanns där, långt inne. Han är inte längre en tillförlitlig provsmakare av min tekalender.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar