Efter att det planerade publikrepet i fredags blev inställt har mitt mailkonto överrösts av biljettfrågor. Jag var således rätt utbränd när det äntligen var dags att få beskåda föreställningen. Ett stort tack till produktionsbolaget på Maxim som direkt ordnade nya biljetter.
Dödsdansen handlar om Edgar och Alice som ska fira silverbröllop. Hurra. Tyvärr så hatar de varandra. Jättemycket. Inget lyckligt äktenskap där inte. Inte har de några vänner heller, Edgar hatar nästan alla människor. Och barnen har tvingats flytta eftersom föräldrarna aktivt använde dem i sin krigsföring mot varandra. Så, det är ingen trevlig miljö vi möter. Efter en liten stund kommer Kurt, Alice kusin. Och Edgar visar sig vara dödligt sjuk. Tyvärr drar han ut på döendet, till Alice stora förtret, och hon passar istället på att vänsterprassla lite med Kurt.
Det var det hela.
Det är en bra föreställning, det är det. Det är väldigt avskalat, på scenen finns endast ett par stolar och en svart bakgrund där Edgar och Alice turas om att bygga ihop ordet "Dödsdansen" (de börjar med att skriva DÖ SEN, för att sedan bygga på. Snyggt). Det händer inte jättemycket, men pjäsen är bra och de spelar den bra. Många plötsliga tysta ögonblick, när man plötsligt kan höra en knappnål falla i publiken, blandat med mer komiska inslag.
MEN, och här kommer det jag saknar. Magin. Det där storslagna som utlovats. Kemin dem emellan, framför allt mellan Lena Endre och Tomas Hanzon. De har ju för guds skull varit gifta! Istället känns spelet dem emellan stundtals påtvingat, och Strindbergs utlovade otrohet sker helt plötsligt och utan passion (en plikttrogen kyss). Men Persbrandt är bra, och Lena är bra, och föreställningen är bra. Men något saknades. Kanske dök detta upp på premiären som precis gått av stapeln?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar