Av oss fyra är det en som varit på Broadway. Gissa vem? Och föreställningen som beskådades var Chicago, ett par år innan filmen kom. Jag är avundsjuk.
Men nu har jag också sett Chicago! Hurra! Efter lite bestyr där jag gick på personalmöte istället för det genrep jag fixat många biljetter till (jag fick istället möjlighet att glädja andra, inte fel det heller), så var det dags. Onsdagkväll=ingen Evita och således en lucka för annan kultur. Musikalkultur. Det hela utspelade sig på Kulturhuset Stadsteatern och 275 kr fick jag betala för biljetten, dyrare än vanligt men helt okej ändå.
Hur var det då?
Proffsigt. Ut i fingertopparna. Fantastisk ensemble och underbar dans. Att det var en koreograf som regisserat märktes. Verkligen. Snygg scenografi, med damorkestern (jo, endast en man skulle enligt programmet finnas. Uppenbarligen utklädd till kvinna, eftersom han inte kunde upptäckas med blotta ögat) placerade på scenen. Sharon Dyall och Lisa Nilsson glänste. Jag älskade den sistnämndda i Next to Normal (se en uppsättning av den om ni får chansen! Musikal som lämnat den glättiga Grease-genren, bra musik och med ett riktigt djup) och var lite orolig hur hon skulle gå från Diana till den, ursäkta uttrycket, lite mer blåsta Roxie. Men hon gjorde det bra, och dansen sköttes galant! Tummen upp. Fredrik Lycke var bra i en otacksam roll som Roxies något osynlige make.
Nackdelar då? Den är rätt seg ibland. Många långsamma jazziga ballader som inte för historien framåt. Chicago är inte den bästa musikalen, tyvärr. Den är lite för ojämn, skrapar bara på ytan och målar upp orealistiska karaktärer i en värld som är svår att relatera till. Men så kommer de där supernumren, som "Cell block tango", eller "We both reached for the gun" och man börjar åter igen njuta där i salongsstolen. Jag blir inte berörd, men jag blir underhållen. Och ibland räcker det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar