Men föreställningen då? Enmansföreställning med Johan Rheborg. Ett stycke man på scenen som skulle spela upp en text som handlar om en annan man. En som heter Ove. Kunde det verkligen bli bra?
Vi kan börja med lite bakgrundshistoria. Ove är inte vilken man som helst, han är rätt speciell. Och något arg. Han vill gärna att saker ska vara som de alltid har varit, att folk ska göra som det är tänkt. Och att de har rätt bilmärke. Väldigt gärna Saab, men Volvo funkar väl också. Om man är konsekvent. Man kan inte köra Volvo i 30 år, för att sedan plötsligt köpa en BMW. Det går minsann inte. Och framför allt får man inte köra franskt! Sådan är Ove.
Det fina i den här historien är att Ove utvecklas. Han är en rätt fin man ändå. Därför är det här en mycket fin föreställning. Jag älskade boken, som liksom föreställningen kräver att man hänger kvar trots den något sega inledningen, och jag tycker väldigt mycket om scenversionen. Stor eloge till Johan Rheborg, så mycket text som framfördes på ett exemplariskt sätt. Dessutom var den lagom lång med sina ca: 75 minuter utan paus. Mer brukar inte behövas, speciellt inte när det faktiskt bara är en person på scen och snålt med rekvisita.
Gå och se!
Just ja, det var en sak till! Jag är inte odelat positiv. Nä! På Rival får man ta med alkohol in i salongen, som enda teater i Stockholm med det tillståndet. Det här får man ganska ofta höra på mitt jobb, där vi saknar just den möjligheten. Nu har jag argument för att det är en oerhört dålig idé. Visst, det såg rätt trevligt ut med alla som satt med vinglas och småsmuttade. Så länge man höll det på den nivån! Det gjorde inte grabbgänget som satt precis framför mig och min vän. Nä, de hade fest. På första raden. Det klonkades med flaskor, halva sällskapet gick ut mitt i och köpte mer öl, en var bara tvungen att gå ut på toaletten och det flabbades. Tanten i mig ville säga åt killarna, men jag lät bli. Men som sagt. Det där med alkoholförbud i salong är nog inte så dumt. För allas bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar