Muminplåster är grejen

Idag är det rätt synd om mig. Fruktansvärt synd, faktiskt.

Jag pendlar ut till Ekerö varje dag och ibland får jag lite tid över i Brommaplan. Då brukar jag gå in på Ica. Eftersom det ofta är roligt inne på Ica kan det hända att jag blir lite sen till bussen som jag måste hinna med för att komma till jobbet i tid. Då får jag springa.

Idag var just en sådan dag. Trodde jag.

Såg bussen stå redo vid busshållplatsen en bit från Ica. Får panik. Springer således. Rakt in i en järnbalk som står i vägen.

Aj. Jättemycket aj. Mitt knä gråter.

Tror fortfarande att jag är sen till bussen och är därför tvungen att fortsätta springa. Haltar fram med handen på knät. Kommer fram till bussen. Inser att det är fyra minuter tills den ska gå. Gråter inombords.

Sen har jag ont hela dagen och haltar fram i slottet. Väl hemma bestämmer jag mig för att plåstra om det stackars knät, som nu måste vara helt blått och förmodligen rätt blodigt. Jag har ju trots allt haft jätteont.

Nä. På knät finns ett pyttelitet rött märke som bara syns i vissa ljus.

Eftersom jag nu ändå letat rätt på plåster sätter jag ändå två stycken med Lilla My-motiv på över knät. Nu ser det ut som att jag har ett jättestort sår.

Hurra! (Eller något...)