Ni vet den där känslan när man bävar för att ge sig ut och träna, men tar sig i kragen och ger sig iväg ändå. Också känner man "Oj, vad skönt det här var. Vilken tur att jag inte stannade hemma och slappade med en härlig kopp te och en bra bok.". Den känslan.
Den känslan fick jag inte uppleva idag.
Efter många om och men, och "jag ska bara" tog jag mig ut på kvällens joggingtur. Den första på rätt länge. Bara det tog emot. Men jag tänkte att det skulle bli rofyllt, med fågelkvitter och frisk luft. Att det duggregnade lite såg jag inte som något problem, det är ju bara mysigt.
Ehh. Nä. Inte när duggregnet ändrar form. Och man har typ 3 km hem och noll paraply. Och en löparjacka av modell "åhh, regn! Jag suger åt mig allt!". Något fågelkvitter märkte jag aldrig av. Istället började jag, aningens maniskt, sjunga på alla regnsånger jag kunde komma på. Med en något bitter underton. Tack och lov var jag själv i löparspåret (alla andra löpare verkade ha fattat att regn kan eskalera och således hållit sig hemma).
Nu är jag övertygad om att min härliga lilla löptur kommer att resultera i en brakförkylning. Bara för att. Det är dock något som jag absolut inte har tid med, speciellt inte med tanke på att jag ska tillbringa helgen på ett slott. Jag tillbringar visserligen mycket tid på slott numera, men nu är det dags för ett nytt. Ett som ligger långt ute på landet dit nästan inga bussar går vilket innebär att man måste sova över. Trist. Verkligen.
Jag har faktiskt varit där en gång förut, på jaktmässa. Då fick jag se en radiostyrd björn (jepp!) och söta små springerspanielvalpar som förmodligen var till salu. Jag ville impulsköpa men blev stoppad av min far. Ringde till mamma för sympati och hon intygade att alla människor någon gång borde få impulsköpa en hund. Hon talar av egen erfarenhet. Tyvärr hade vi redan hunnit hem när hon kom med det kloka rådet. Dumt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar